Föredrag av Jörgen Bengtson på Nordisk folkriksdag i Grästorp, Sverige 2004-08-07

EU:s nya grundlag hot och möjlighet för Norden

Europeiska unionen, EU, är ännu inte en fullgången statsbildning. Med det nu överenskomna förslaget till grundlag – författning eller konstitution – tar EU steget från ett samarbete mellan stater till en sammanhållen stat, från ett mellanstatligt samarbete reglerat i fördrag till ett överstatligt styre reglerat i en gemensam grundlag. EU tar därmed det avgörande steget från statsförbund till förbundsstat, från konfederation till federation.

Förslaget till EU-konstitution innebär den mest långtgående förändringen av EU-samarbetet sedan tillkomsten av Romfördraget 1957, som skapade Europeiska ekonomiska gemenskapen, EEG, i Sverige mer känd under sin engelska förkortning EEC. Romfördraget har sedan 1950-talet vuxit rejält i omfattning, dels genom en serie fördragsändringar, dels genom praxis.

De två viktigaste fördragsändringarna är Enhetsakten och Maastrichtfördraget.

• Enhetsakten trädde i kraft i juli 1987. Den innebar ökad överstatlighet och banade väg för en inre marknaden med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer.

• Maastrichtfördraget trädde i kraft 1 november 1993, efter Danmarks andra folkomröstning. Den omvandlade EG till EU, förde över än mer makt till EU-nivån och lade grunden till Ekonomiska och monetära unionen (EMU), som trädde i kraft fullt ut 1 januari 2002.

Den viktigaste förändringen av praxis står Europeiska domstolen för, vanligen kallad EG- eller EU-domstolen.

Många EU-anhängare – framför allt i Norden – säger att förslaget till EU-konstitution inte innebär några större förändringar mot i dag och inte ger EU mer makt. De förnekar nu, liksom tidigare, den utveckling EEG/EG/EU anträdde långt innan dagens författningsförslag fanns i sinnevärlden, en utveckling mot mera union. EEG/EG/EU har aldrig tagit steg tillbaka på vägen mot mer överstatlighet, mer centralt beslutsfattande och mer union.

Ett mycket starkt medel för att uppnå en sammanhållen stat är en gemensam valuta. Det visar utvecklingen i USA och Tyskland, som båda började sin statsutveckling utan gemensam valuta och blev fullbordade stater först när den gemensamma valutan var införd.

• I USA tog det 146 år att fullborda valutaunionen. Den började med att kongressen 1789 fick ensamrätt att prägla mynt men inte sedlar, som bankerna utfärdade. Den slutade med att USA 1914 fick ett centralbankssystem, Federal Reserve System, som blev fullt utbyggt först 1935.

• I Tyskland tog det 41 år att fullborda valutaunionen. Den började med att en tullunion, Zollverein, bildades 1834. Den fortsatte med att landet 1857 fick standardiserade mynt mellan delstaterna och fasta kurser mellan thalern, sydtyska gulden och österrikiska gulden. Det slutade med att Tyskland fick en enhetlig valuta, mark, 1875.

• I EU tog det 12 år att fullborda valutaunionen räknat från 1990, när EMU etapp 1 började, till dess att valutaunionen fick euro som fysiska mynt och sedlar 2002. Tankar på en valutaunion är dock betydligt äldre än så. 1962 föreslog EU-kommissionen en gemensam valuta. 1970 kom Wernerplanen om en ekonomisk och monetär union 1980. 1989 kom Delorsplanen för en ekonomisk och monetär union, som alltså tog sin början året efter, 1990.

För att förstå EU:s utveckling är det nödvändigt dels att titta i backspegeln och där se hur vägen har slingrat sig fram, dels att titta så långt bort man ser vägen och dels att titta åt sidan för att se vad det är för vägar som andra har färdas på. Gör man det har man hygglig chans att förutse vart EU-vägen leder efter nästa kurva eller krön. Vi ser att den leder till ett Europas förenta stater, en motsvarighet till Amerikas förenta stater, USA, men mer centralstyrd och detaljreglerad än den amerikanska federationen. Redan innan författningen är antagen bedömer medlemsländerna att mer än 50 procent av lagarna som berör ett medlemsland stiftas av EU (Economist 2003-05-10).

Nu finns ett färdigt förslag till författning, en akt på 325 sidor som i huvudsak överensstämmer med författningskonventets förslag från maj 2003.

Om förslaget till EU-författning blir verklighet, blir EU en federation, en förbundsstat. För att se helheten, måste vi lägga ihop EU-författningen med det som redan är uppnått i EU genom det konsoliderade Romfördraget och praxis. Då får vi följande strukturella och symboliska byggstenar, som lägger grunden för en stat.

EU-statens strukturella byggstenar är

1. Konstitution, ”Fördrag om upprättande av en Konstitution för Europa”. Ordet konstitution, författning och grundlag säger tydligt att det rör en stat, för samarbete mellan stater regleras i fördrag eller traktat, inte i grundlag, författning eller konstitution.

2. Yttre gräns, förbud mot gränskontroll mellan delstaterna – medlemsländerna – och gemensamma gränskontroller för Schengen mot omvärlden.

3. Parlament med två kamrar i form av Ministerrådet och Europaparlamentet (EU-parlamentet), där EU-parlamentet är medlagstiftande (”medbestämmanderätt”) i 95 procent av alla lagar och ytterst har vetorätt. Till detta kommer Europeiska rådet, som består av nationella regerings- och/eller statschefer, och har en övergripande beslutsroll gentemot Ministerrådet.

4. Regering i form av Kommissionen (EU-kommissionen) med regeringschef och ministrar (EU-kommissionärer) som inte får ta instruktion från nationella parlament eller regeringar.

5. Stark beslutsmakt. Ministerrådet fattar majoritetsbeslut i flesta frågor, med konstitutionsförslaget slopas nationella vetorätte på ytterligare 20-talet områden. Nationella vetorätten kvar på ett fåtal områden, främst socialförsäkring, skatter samt delar av utrikes- och säkerhetspolitiken. Majoritetsbeslut är huvudprincipen. Här kräver stöd av minst 55 procent av medlemsländerna (50 procent i konventförslaget), som representerar minst 65 procent av unionens befolkning (60 procent i konventförslaget). Detta nya sätt att fatta majoritetsbeslut, dubbel majoritet, stärker de stora medlemsländernas makt genom att det höga befolkningskriteriet höjder gränsen för blockerande småstatsminoritet till nära det omöjligas gräns. Minst fyra länder måste ingå i en blockerade minoritet, vilket innebär att tre stora medlemsländer inte ensamma kan bli blockerande minoritet.

6. Regeringschef med stark ställning. Han eller hon utser själv sin regering bland tre kandidater som varje land får nominera. Små medlemsländer är bara garanterade egen kommissionär till 2014, därefter blir det bara kommissionär två mandatperioder av tre.

7. President för Europeiska rådet. Presidenten väljs för en mandatperiod och ersätter den ordförande i Europeiska rådet, som roterar halvårsvis mellan alla medlemsländer och vanligen är regeringschefen i landet som innehar ordförandeskapet i Europeiska rådet.

8. Utrikesminister blir permanent post, som är gemensam för Ministerrådet och Kommissionen.

9. Högsta domstol, Europeiska domstolen (EG- eller EU-domstolen), med EU-rätten som får formellt företräde framför nationell rätt. EU-domstolen får därmed full överprövning av nationell rätt och uttolkning av EU-rätten.

10. Rättssubjekt, EU är juridisk person som själv kan sluta fördrag med andra länder och på andra sätt agera som självständig stat, vilket inte är möjligt i dag.

11. Polis, federal polis kallad ”Europol”, kopplad till övervakningsregistret Schengen Information System (SIS), unionsarresteringsorder, rätt för nationell polis att gå över grannlandsgräns i begränsad omfattning. Europol är ännu i sin linda.

12. Militär: I EU ska stegvis utveckla en gemensam försvarspolitik, Insatsstyrka med 60 000 soldater, beredskapsstyrka på 250 000 soldater, militära förpliktelser för medlemsland att rycka ut till försvar om annat medlemsland blir angripet, dock med diffust undantag för alliansfria länder. Den militära organisationen har koppling till Nato.

13. Rättighetsförklaring, en motsvarighet till amerikanska konstitutionens ”Bill of rights”.

14. Centralbank med enhetsvalutan euro, samlad penning- och räntepolitk, enhetlig marknadsliberal politik.

15. Samordnad finanspolitik med rättsligt bindande stabilitets- och tillväxtpakt och med rekommendationer till medlemsländerna

Dels statens mer symboliska byggstena
• Nationaldag: Schumandagen den 9 maj.
• Nationsflagga: Tolv gula femuddade stjärnor på blå botten.
• Nationalhymn: Preludiet till fjärde satsen av Beethovens nionde symfoni.
• Valspråk: ”Förenade i mångfald”.
• Medborgarskap: Kopplat till medborgarskap i medlemsland.
• Valutan: Euron är EU:s valuta. Sverige har inget undantag.

Några viktiga byggstenar fattas i unionsbygget:
• Beskattningsrätten.
• Federal polis av ungefär samma typ som amerikanska FBI.
• Krigsmakt som är gemensam.

Några nyheter finns också i författningsförslaget, som syftar till att driva på unionsutvecklingen även om alla länder inte vill det.

• Flexibel integration: En mindre grupp medlemsländer, dock minst en tredjedel, kan börja ett fördjupat samarbete. Här finns ingen särskild öppning för de nordiska länderna eller andra länder som har en gemensam samarbetshistoria och identitet.

• Passerelle-bestämmelsen: Ministerrådet kan enhälligt besluta att införa majoritetsbeslut inom ett sakområde, där beslut i dag fattas med enhällighet, dvs där nationell vetorätt finns.

Några nyheter finns i författningsförslaget, som verkar i riktning mot öppenhet och decentralisering:

• Utträde: Medlemsland har rätt att utträda ur EU, men bara sedan utträdesavtal förhandlats fram.

• Nationella parlament får en roll: De får Kommissionens lagförslag på remiss sex veckor före beslut. Om en tredjedel av parlamenten begär det, ska Kommissionen se över förslag som anses onödigt överstatliga. Oklart vad detta innebär i praktiken.

• Medborgarinitiativ: Om minst en miljon medborgare i ett ”betydande” antal länder begär att Kommissionen ska lägga förslag i en fråga, måste Kommissionen göra det. Finns ingen förpliktelse i detta.

• Öppenhet i ministerrådet: Ministerråden ska vara öppna när de diskuterar lagförslag och stiftar lagar. Oklart hur stor skillnaden blir mot i dag.

Det blir sannolikt folkomröstning i 16 av 25 medlemsländer, enligt Riksdagens upplysningstjänst. Klart eller nästan klart med folkomröstning: Danmark, Belgien, Frankrike, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Polen, Portugal, Spanien, Storbritannien och Tjeckien. Överväger folkomröstning: Cypern, Finland, Grekland med flera.

Det nordiska samarbetet har gått i stå sedan Sverige och Finland blev EU-medlemmar 1995. I takt med att EU driver på sin integration, ser vi en disintegration i Norden.

Tittar vi i bakåt i det nordiska samarbetet, ser vi visserligen att det är kantat av misslyckanden, spektakulära misslyckanden: Det blev inget skandinaviskt försvarsförbund 1949, ingen nordisk tullunion 1959 och ingen ekonomisk-politisk gemenskap Nordek 1970.

Trots alla misslyckanden växte dock samarbetet i Norden till världens mest framgångsrika mellanstatliga samarbete så länge bara ett nordiskt land var EG-medlem, Danmark, och EG accepterade ett relativt långtgående nordiskt samarbete.

1994 stod Norden inför ett vägval. Fyra länder folkomröstade om EU-medlemskap; tre röstade ja, Finland, Sverige och Åland; en röstade nej, Norge. Därmed blev fyra av Nordens åtta länder, varav de tre av de fyra stora, EU-medlemmar. Därmed var det nordiska samarbetets öde beseglad, eftersom Västnorden – Norge, Island, Färöarna och Grönland – vägde lätt i det nordiska samarbetet jämfört med Centralnorden – Sverige, Danmark, Finland och Åland.

Därmed lät Norden 1994 ännu en gång ett historiskt tillfälle gå om intet, så som skedde 1949, 1959 och 1970. Bilden är dock inte fullt så hopplös som den kan te sig. För vad som hänt under de senaste tio åren är att vi åter har fått en situation där fyra av Nordens fem stater står utanför den fulla EG/EU-integrationen, dels genom att Norge röstade nej till EU-medlemskap 1994 och Island inte ens ansökte om medlemskap, dels genom att både Sverige och Danmark står utanför den ekonomiska och monetära unionen EMU, trots maktelitens försök att tvinga in folket och länderna i EMU. Folket revolterade i folkomröstningar i både Danmark och Sverige.

Så nu har vi en situation som påminner om den vi hade före 1994, då ett land, Danmark, var en del av EG-systemet och övriga stod utanför. Nu har vi Finland i motsvarande roll.

Förslaget till EU-författning skulle försvåra nordiskt samarbete än mer och ytterligare flytta maktelitens fokus från Norden till Kontinentaleuropa. Därför blir arbetet mot konstitutionen och för en folkomröstning så viktiga.
• I Danmark blir det folkomröstning.
• I Finland funderar statsminister Matti Vanhanen (c) på att föreslå folkomröstning.
• I Sverige växer trycket på den socialdemokratiska regeringen att tänka om, vilket är fullt möjligt att den gör under trycket av de egna väljarna, beslutade folkomröstningar i andra länder och oron över vad som kan hända inrikespolitiskt om konstitutionsfrågan inte är desarmerad i nästa riksdagsval. Socialdemokraterna riskerar att ett eller flera nya partier – ett EU-motståndarpart, ett EU-kritiskt parti, ett landsbygdsparti – utmanar de etablerade partierna och orsakar en ny valskräll, som junilista orsakade nationellt och EU-motståndarna orsakade regionalt i det svenska EU-parlamentsvalet 2004.

I det här perspektivet finns det skäl att åter påminna om Norden och pekar på ett fördjupat samarbete i Norden istället för ett fördjupat unionsbygge i Västeuropa.

Det är nödvändigt att peka på att det demos, det folk eller nationsbildande kitt, som Europiska unionen saknar, det finns i Norden. I Norden har vi mycket som förenar. Vi har också visat att vi med stor framgång kan knyta samman en grupp länder i ett nära samarbete och bygga en bestående gemenskap. Norden bildar, till skillnad från Europeiska unionen, en på alla sätt naturlig enhet. Den nordiska identiteten bygger på

1. Geografi. Insulärt läge i Europas periferi med stora avstånd och kärvt klimat.

2. Historia. Gemensam historia, även som en stat, Kalmarunionen.

3. Fred. Fred mellan länderna sedan 1814 trots ett årtusende av krig mellan länderna dessförinnan.

4. Kultur. Delar kultur och religion, det senare även i en sekulariserad luthersk form.

5. Värderingar. Nordbor tänker ungefär lika, har samma livsstil, samma förhållningssätt till viktiga mänskliga och samhälleliga frågor, känner naturlig samhörighet.

6. Rättstradition. Lagar och rättstillämpning är i stor lika.

7. Språk. 21 av 24 miljoner nordbor talar ett skandinaviskt språk – svenska, danska eller norska – och därmed kan förstå varandra.

8. Folk. Norden utgör en folklig enhet, som är relativt etniskt homogen, men samtidigt under århundraden har varit öppen för invandring och impulser utifrån, vilka berikat länderna.

9. Natur. Kärlek till naturen,

10. Ekonomi. Hemmamarknad för många företag och produkter; cirka en fjärdedel av den nationella exporten går till nordiska länder. De nationella ekonomierna kompletterar varandra.

11. Demokrati. Bred offentlig debatt, remissförfarande, offentlighetsprincip, högt valdeltagande (dock inte i EU-parlamentsval), partipolitiskt liv mellan valen, folkrörelser, folkbildning och deltagardemokrati.

12. Småstatskaraktär. Identiteten är – sedan vi upphörde med att försöka underkuva våra grannar – knuten till rollen som liten nation och stat, utan kolonialt arv och stormaktsroll.

13. Öppenhet. Politisk och ekonomiskt öppen mot världen, som ger global medvetenhet och närvaro.

14. Samhällsmodell. Skattefinansierad generell välfärd på hög nivå, bra utbildning åt alla, stark jämlikhets- och jämställdhetstradition, regional utjämning, starkt minoritetsskydd, aktiv arbetsmarknadspolitik, höga miljökrav och omfattande mellanstatligt samarbete i Norden.

15. Omvärldsbild. Norden är i omvärldens ögon en enhet, som dessutom ofta är ett föredöme för andra.

Vi tar bäst vara på det nordiska samarbetet och våra respektive nationella intressen utanför Europeiska unionen och – så länge det inte är möjligt – utanför EMU och ”kärn-EU”. Ett fördjupat nordiskt samarbete har bättre förutsättningar att bli långsiktigt framgångsrikt än ett fördjupat europeiskt samarbete. Finns det stöd för en sådan hållning? Makteliten i de tre nordiska EU-ländernas regering och riksdag är ointresserade att fördjupat. Folket har däremot en annan uppfattning.

Inför EU-parlamentsvalet i juni 2004 lät danska Folkebevægelsen mod EU, den svenska tvärpolitiska listan EU-motståndarna och den norska dagstidningen Nationen genomföra opinionsmätningar i Danmark, Sverige respektive Norge om synen på fördjupat Norden- och EU-samarbete.

Svenskarna svarade på frågan: ”Om du fick möjlighet att välja mellan ett fortsatt svenskt medlemskap i EU eller ett närmare nordiskt samarbete utanför EU, vad skulle du då välja?”, med följande resultat:

Fortsatt EU-medlemskap	45
Närmare nordiskt samarbete utanför EU	49
Osäker, vet ej	5
Ej svar	1
Summa procent	100

Vid en fördelning av svaren, där alternativet ”osäker, vet ej” och ”ej svar” räknas bort, blir svaren:

Fortsatt EU-medlemskap	48
Närmare nordiskt samarbete utanför EU	52
Summa procent	100

Undersökningen genomfördes av Temo den 19–22 april 2004 som telefonintervjuer. Urvalet är ett obundet slumpmässigt urval bland alla hushåll i Sverige med fast telefonabonnemang. Antal genomförda intervjuer är 1 037.

Oberoende av var majoriteten ligger, kan vi konstatera att EU-medlemskapet inte varit någon succé hos svenska folket, och att det finns alternativ som sannolikt attraherar ett flertal svenskar.

Trots tio års EU-medlemskap finns det inte en tydlig majoritet för medlemskapet i Sverige, trots en politisk och ekonomisk samhällsretorik som utpekar EU som den enda möjliga framtiden för Sverige.

De frågor som ställdes i Norge respektive Danmark var, med svaren redovisade, följande:

”Norge har idag ett tätt ekonomiskt samarbete med resten av Europa. Om det var aktuellt att välja mellan ett närmare nordiskt samarbete och ett norskt medlemskap i EU, vad hade du då valt?”

Norskt medlemskap i EU	40
Närmare nordiskt samarbete	46
Vet ej	14
Summa procent	100

”Under förutsättning att det både i Sverige och Norge finns en majoritet som föredrar ett närmare nordiskt samarbete framför ett medlemskap i EU, vilket val hade du då gjort om du imorgon skulle välja mellan ett närmare nordiskt samarbete – i form av ett nordiskt förbund – eller medlemskap i EU?”

Nordiskt förbund	44
Medlemskap i EU	47
Vet ej	9
Summa procent	100

De danskar som på ovanstående fråga svarade att de föredrog ett fortsatt medlemskap i EU, fick dessutom följande fråga: ”Vad hade du valt om det mellan ett eventuellt nordiskt förbund och EU etableras handels- och samarbetsavtal som innebär att nordiska medborgare kan resa, bo, studera, arbeta och handla över gränserna?”

Av dem som föredrog EU, väljer nu 15 procent Norden och 9 procent ”vet ej”. Resultatet blir följande:

Nordiskt förbund med handels- och samarbetsavtal	51
Medlemskap i EU	36
Vet ej	13
Summa procent	100

I Norge utfördes undersökningen av Sentia-Norstat, på uppdrag av dagstidningen Nationen, i Danmark av Gallup, på uppdrag av Folkebevægelsen mod EU (EU-motståndarnas danska motsvarighet).

Slutsatsen blir att de tre skandinaviska undersökningarna visar på ett tydligt stöd för ett mer samlat Norden utanför EU. Om man därtill betänker att ett Nordenalternativ inte förekommit i samhällsdebatten och att Norden som politisk idé sedan länge förklarats död, så är stödet för ett Norden utanför EU synnerligen starkt. För Danmarks del är det än mer uppseendeväckande med tanke på att landet varit medlem av EG/EU sedan 1973.

Jämförelser med tidigare undersökningar av liknande slag (bland annat Temo 1993) pekar på att svaren dels bör ses som en bred allmän skepsis gentemot EU och EU-medlemskapet, dels som ett brett stöd för det politiska och ekonomiska nordiska samarbetet. Därför är arbetet för ett breddat och fördjupat nordiskt samarbete så viktigt, och det finns bara en grupp nordbor som kan göra detta på ett trovärdigt sätt: Nordister som är EU-motståndare eller EU-kritiker.

Om vi fortsätter stå utanför Unionen inre kärna med EMU och fördjupat samarbete på andra områden, kan vi göra Norden till en stark kraft i det europeiska samhället och samarbetet. Om vi i Norden står utanför Unionens inre kärna kan vi återigen börja bredda och fördjupa det nordiska samarbetet. Vi har förlorat tid och kraft, men ”än är Norden ej förlorat”, för att alludera på det berömda uttrycket ”Än är Polen ej förlorat”, som uttryck för att ”än finns det hopp”.

Nordens fem stater, Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige, och tre självstyrande områden, Åland, Färöarna och Grönland, har olika ekonomiska samt säkerhetspolitiska relationer till omvärlden. Trots de hinder som detta framför allt tidigare utgjorde, utvecklade länderna ett unikt samarbete. Det fick sin formella form i Nordiska rådet, grundat 1952, och senare Nordiska ministerrådet och mängder av specialorgan.

Men det nordiska samarbetet omfattar mycket mer än de officiella organen. Det omfattar också Föreningen Norden, vänortsverksamhet, föreningsutbyte, näringslivskontakter, kommunkontakter, myndighetskontakter, släktband, studier, semesterresor och annat som för de nordiska folken och länderna närmare varandra. Detta ger det nordiska samarbetet en förankring och omfattning – en folklig styrka – som inte finns i EU-samarbetet.

Det nordiska samarbetet är därtill befriat från EU:s feodala och koloniala arv, som ger EU problem i relationen till omvärlden.

Den nordiska samarbetsmodellen bygger på ett samarbete som är mellanstatligt, frivilligt, decentraliserat, obyråkratiskt, individinriktat och framvuxit underifrån. EU:s samarbetsmodell är överstatlig, tvingande, toppstyrd, byråkratisk, ekonomiskt inriktad och framvuxen ovanifrån. Kontrasten är slående, skillnaderna stora.

Norden-samarbetet är kantat av stora bakslag, jag nämnde tidigare fyra; det blev inget skandinaviskt försvarsförbund 1949, ingen nordisk tullunion 1959, ingen ekonomisk-politisk gemenskap Nordek 1970 och inget samlat nej till EU och ja till Norden 1994. Mot bakgrund av dessa bakslag i det nordiska samarbetet och att det nått många av sina framgångar under yttre press, är det många som avfärdar Norden-samarbetet som föga framgångsrikt. De har fel. Den nordiska samarbetsmodellen har, trots sina brister, fungerat bra och gett bestående resultat fram till mitten av 1990-talet.

Det nordiska samarbetet har gett nordbor passfrihet, lika sociala rättigheter, gemensam arbetsmarknad, gemensam studiemarknad, examensgiltighet, kommunal rösträtt, omfattande harmonisering av lagar, ekonomisk integration, gemensamt agerande internationellt, gemensamma standarder, flera tiotal gemensamma nordiska institutioner – från folkhögskolor och forskningscentra till investeringsbank och informationskontor – och ett praktiskt samarbete inom de flesta samhällsområden, från isbrytning och elutbyte till statistikproduktion och biståndsarbete.

Det nordiska samarbetet är vardagsnära och framgångsrikt. Det har rivit gränser i Norden utan att resa nya murar mot omvärlden. Det hade, innan tre av de fyra stora nordiska länderna gjort sitt EU-val 1993 (Danmarks ja till Maastricht) och 1994 (Finlands och Sveriges ja till EU) nått lika långt eller längre än EG/EU-samarbetet. En av Sveriges ledande nationalekonomer, Nils Lundgren, drog 1991 slutsatsen ”att Norden fortfarande i en allmän mening framstår som en mera integrerad marknad än EG” (boken ”Utsikt mot Europa”). I dag sitter samme Lundgren i EU-parlamentet för den unionskritiska Junilistan. Det skulle vara intressant att få höra vilken slutsats han drar i dag.

Vi måste våga vara visionärer och se en framtid där Nordens länder och folk tar av sig EU:s tvångströja. Jag tror på ett fördjupat nordiskt samarbete istället för ett fördjupat europeiskt samarbete. Min vision för Norden och EU är:

1. ett nära samarbete med EU, där Norden samarbetar med EU som självständiga stater eller som statsförbund inom ramen för frihandels- och samarbetsavtal med EU av schweizisk modell, EES-avtal eller annat mer jämlikt avtal med EU;

2. ett breddat och fördjupat samarbete i Norden inom ramen för ett statsförbund, ett Nordek eller en annan ekonomisk-politisk gemenskap med en gemensam inre marknad och noga definierade samarbetsområden;

3. öppna gränser mot de två stora handelsområdena utanför Europa: Nafta med USA, Kanada och Mexiko; Östasien med Japan och Kina som nav; och frihandel med resten av världen.

Ett breddat och fördjupat samarbete i Norden är omöjligt i EU, eftersom EU bygger på konformitet. Unionen accepterar inte att en grupp EU-länder agerar på egen hand i EU-systemet och mot tredje part, utom möjligen om de går före i EU-integrationen för att dra med sig andra länder. Det är alltså helt orealistiskt att räkna med en nordisk samling i EU.

Det är kanske inte heller är realistiskt att räkna med en nordisk samling utanför EU inom ramen för ett fördjupat Norden-samarbete, men mycket kan hända de kommande åren som förändrar spelplanen och därmed förutsättningarna. Det räcker med att Storbritannien säger nej till EU-konstitutionen och att de brittiska unionsutträdarna får mer vind i seglen, för att situationen åter kan bli en annan för Norden. I Storbritannien för man, till skillnad från Norden, en seriös diskussion om att lämna EU och forma andra handelspolitiska allianser. Den debatten skulle vi behöva också i Norden.

Jörgen Bengtson

Jörgen Bengtson, Hudiksvall, är projektledare, tidigare chefredaktör för Hudiksvalls Tidning (c) och initiativtagare till Föreningen Nordens ungdomsförbund, vars första förbundsordförande han var 1988–92, föreningen Alternativ till EU och tvärpolitiska listan EU-motståndarna, som ställde upp i EU-parlamentsvalet 2004.